Blodprov på mödravården.

Idag var jag på mödravården och tog lite olika blod och urinprov. De hittade inget fel, allting stod rätt till.
Fick en liten bok "vänta barn" också, har ej hunnit att läsa i den men jag och barnmorskan (Sylvia) gick igenom den lite snabbt. Just nu är barnet 3cm i magen, haha inte alls stort. Jag är nu i vecka 9 (enligt m.ö.v). Illamåendet är visst något jag kommer att få stå ut med i några veckor till, ialla fall fram till vecka 12. Sen kan det börja försvinna. Det är i början och i slutet som är värst sa Sylvia och jag litar nog på det, i början pga illamåendet och i slutet pga den stora magen man får gå runt med, haha. Hon frågade också om jag var rädd inför förlossningen och jag kan varken säga ja eller nej. Det är väl klart att man är nervös för den smärtan jag kommer ha, men endå. Säger som min lärare sa (som jag hoppas det är) att när barnet väl är ute är man så lycklig att man inte kan tänka på smärtan som är. Alla de jag känner som fött barn har sagt att det inte är så farligt som folk säger och jag vet inte, men jag hoppas ni inte ljuger för mig, haha. Visst, att det kommer göra ont det fattar väl vem som hellst, men så hemskt som en del beskriver det, usch ja, de kan inte varit med om mycket smärta i sitt liv kanske..  Den 13:e januari ska vi som sagt på det första ultraljudet och det ser vi verkligen fram emot. Se den lille, haha.
Sen ska jag på ultraljud igen den 18:e februari. Så, mycket ultraljud framöver, haha. Lite roligt. Och nej, vi ska inte ta reda på om det blir en flicka eller pojke, vi vill att det ska vara en överaskning tills den kommer ut. Hehe. Men det känns som om det kommer bli en flicka, min kusin ska ha en flicka i april, så vem vet, det kanske blir ett flickår?! Hur som hellst, jag vill ha ett friskt barn helt enkelt!
Nu är jag jätte illamående och känner att det är påväg upp ur min mage..
Det är bäst att jag passar på att lämna datorn nu innan det kommer på tangenterna..
Ha en underbar dag.   // Jessie. .

Slö, trött och illamående.

Ja, usch. Att vara gravid tar verkligen ut sin rätt på kroppen. Har mått illa nu i några veckor och det är så jäkla jobbigt kan jag lova! Men men, man får väl ta dagen som den kommer ialla fall. Kan inte äta så mycket, för det kommer upp lika fort igen nästan, så jag får äta försiktigt och ibland tvinga i mig mat, för den lille måste - oavsett vad - få i sig den lilla näring den behöver.

Ialla fall. Igår sov jag när Jimmie kom hem ifrån jobbet, men självklart så väckte han mig. Dock inte på det vanliga mysiga sättet med en puss på kinden och sen " Jessica, jag är hemma nu" , utan igår ryckte han och buttade på mig.
Han ville inte sitta ensam uppe när han tog lite kvällsmat. Haha, så söt är han. Guuud, känner mig som en prinsessa i hans närhet. Härligt, härligt. Vi satt och pratade lite, funderade på lite namn till bebis när den kommer ut, även att det är lite tidigt så, mjaa vad gör det?! Hehe. Så, vi kom inte fram till så mycket, men om det blir en tjej så blir det nog Pauline, Josefin, eller kanske Isa och om det blir en kille, så har vi inte kommit på så mycket, men jag tyckte Isaac. Men men, som sagt det är ett tag kvar och vi har gott om tid att diskutera vad barnet ska heta när det börjar att närma sig.

Idag jobbar Jimmie också, haha som vanligt. Denna vecka är det eftermiddag, så mja, jag sitter ensam om kvällarna. Ser på tv,n och sitter här. Funderar på om jag ska slänga mig i soffan lite, haha, passa på att lata mig när han inte är hemma kanske?! Ha ha ha. 

Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen på gruppaktivitet, vet inte vad man ska göra eller något, bara att det har med jobbgaranti att göra. Måste fråga handläggaren, Marlen om en sak också, kanske borde gå dit lite tidigare? Om jag orkar. Det börjar redan vid klockan 10 till 12. Känns redan jobbigt. Men så är det att vara arbetslös och bara gå hemma. Pengar behöver vi alla, så självklart gör jag allt för att få ihop det lilla jag kan.

Ha en bra dag.
En mysig och romantisk puss på kinden av min älskade Jimmie.

Gravid i 8:e veckan.

Ja, det har hänt mycket sen sist jag skrev här.
Jag är gravid och är i 8:e veckan, känns så spännande. Äntligen ska jag få bli mamma. Är nervös, men ändå så lättad att jag blev gravid. Med tanke på hur min kropp har varit och hur mycket den har strulat så visste jag verkligen inte om jag kunde bli gravid någonsin. När jag och Jimmie fick reda på det var de som om gud gjorde detta speciellt för oss, en obeskrivlig känsla. Allting var helt oplanerat, men så började vi att märka saker som tydde på att jag nog var gravid, mensen var sen, 2 veckor sen och så sen har den aldrig varit innan. Jag mådde illa på morgonen, och spydde, jag hade ej feber så vi konstaterade att jag inte var sjuk eller liknande. Så gick min mor och köpte ett test och *swoosh* visade det sig vara positivt, men jag var endå inte säker på att jag var gravid, så jag ringde till en barnmorska och hon sa att testen alltid stämmer så, ja. Nu är jag där jag är idag, i 8:e veckan. Det är verkligen hemskt spännande, både för mig och Jimmie. Vi har inte sagt något till så många än, bara de närmaste. Och mja, det var inte bara negativa komentarer, speciellt inte från Jimmies far som blev jätte glad. Första gången han ska bli farfar, innan så är han ju bara morfar. Haha. Ja, herregud. Det är verkligen ett mirakel, och jag är så lycklig! Man ser världen med helt andra ögon nu, det kommer att bli tufft för oss och det kommer krävas så himlans mycket från oss båda, men vi är villiga att ge allt för våran lille som snart kommer. Och förhoppningsvis har vi personer som kommer att ställa upp för oss och hjälpa oss. Personer som förstår oss, hur vi känner etc etc. Vi vet att det inte är lätt att skaffa barn, jag vet hur min syster hade det när hon blev ensamstående mamma, fattar inte hur hon orkade alls, men mja, jag antar att man verkligen gör allt för sitt barn. Min syster är min förebild, hon har visat mig att det mesta går bara man ger det tid och visar att man verkligen vill och kan. Men jag tror inte att jag skulle klara av att vara ensamstående mamma, så jag är glad att jag har Jimmie faktiskt. Han är som en vägg, står alltid kvar i alla blåsväder - hur jobbigt allting verkar - så finns han alltid där och ställer alltid upp på bästa möjliga tänkbara sätt. Han är min ängel på jorden! Utan han, vem vet vad jag hade hållt på med idag då!?!  Usch usch.. Utan Jimmie hade ingenting av det jag har nu, det liv jag lever nu varit möjligt. Tack vare han är jag som jag är idag och så bra som jag mår när jag har honom, så bra har jag aldrig mått och ingen medicin i hela världen skulle kunna göra så att jag skulle må så bra, inte ens en enda drog skulle fixa det. Han är mitt allt helt enkelt, mitt liv!

Men ialla fall, nog pratat om det, haha. Inlägget blir visst en aning långt, men då har ni som läser, lite att läsa. Haha.

Den 13:e Januari ska vi på ultraljud och då får vi se den lille saken, en aning liten kanske, hihi. Hoppas att vi får se lite av den ialla fall. Chansen att de blir tvillingar är väl inte så stor, men det finns i min släkt så, haha. Galet om det skulle bli det! Men roligt tror jag nog.

Pratar med Jimmies gamla kompis på msn nu och Jimmie har tjatat så mycket om att han vill att han ska komma och hälsa på, så vi ska försöka koka ihop något, te.x  att han kommer till Jimmies födelsedag utan att vi säger något till Jimmie. Tror att Jimmie skulle gilla det extremt mycket faktiskt. Haha. Skulle vara kul att se hans min faktiskt. Min lille älskling..

Nej nu ska jag förtsätta med julstädandet. Ha en bra dag.