Gravid i 8:e veckan.
Ja, det har hänt mycket sen sist jag skrev här.
Jag är gravid och är i 8:e veckan, känns så spännande. Äntligen ska jag få bli mamma. Är nervös, men ändå så lättad att jag blev gravid. Med tanke på hur min kropp har varit och hur mycket den har strulat så visste jag verkligen inte om jag kunde bli gravid någonsin. När jag och Jimmie fick reda på det var de som om gud gjorde detta speciellt för oss, en obeskrivlig känsla. Allting var helt oplanerat, men så började vi att märka saker som tydde på att jag nog var gravid, mensen var sen, 2 veckor sen och så sen har den aldrig varit innan. Jag mådde illa på morgonen, och spydde, jag hade ej feber så vi konstaterade att jag inte var sjuk eller liknande. Så gick min mor och köpte ett test och *swoosh* visade det sig vara positivt, men jag var endå inte säker på att jag var gravid, så jag ringde till en barnmorska och hon sa att testen alltid stämmer så, ja. Nu är jag där jag är idag, i 8:e veckan. Det är verkligen hemskt spännande, både för mig och Jimmie. Vi har inte sagt något till så många än, bara de närmaste. Och mja, det var inte bara negativa komentarer, speciellt inte från Jimmies far som blev jätte glad. Första gången han ska bli farfar, innan så är han ju bara morfar. Haha. Ja, herregud. Det är verkligen ett mirakel, och jag är så lycklig! Man ser världen med helt andra ögon nu, det kommer att bli tufft för oss och det kommer krävas så himlans mycket från oss båda, men vi är villiga att ge allt för våran lille som snart kommer. Och förhoppningsvis har vi personer som kommer att ställa upp för oss och hjälpa oss. Personer som förstår oss, hur vi känner etc etc. Vi vet att det inte är lätt att skaffa barn, jag vet hur min syster hade det när hon blev ensamstående mamma, fattar inte hur hon orkade alls, men mja, jag antar att man verkligen gör allt för sitt barn. Min syster är min förebild, hon har visat mig att det mesta går bara man ger det tid och visar att man verkligen vill och kan. Men jag tror inte att jag skulle klara av att vara ensamstående mamma, så jag är glad att jag har Jimmie faktiskt. Han är som en vägg, står alltid kvar i alla blåsväder - hur jobbigt allting verkar - så finns han alltid där och ställer alltid upp på bästa möjliga tänkbara sätt. Han är min ängel på jorden! Utan han, vem vet vad jag hade hållt på med idag då!?! Usch usch.. Utan Jimmie hade ingenting av det jag har nu, det liv jag lever nu varit möjligt. Tack vare han är jag som jag är idag och så bra som jag mår när jag har honom, så bra har jag aldrig mått och ingen medicin i hela världen skulle kunna göra så att jag skulle må så bra, inte ens en enda drog skulle fixa det. Han är mitt allt helt enkelt, mitt liv!
Men ialla fall, nog pratat om det, haha. Inlägget blir visst en aning långt, men då har ni som läser, lite att läsa. Haha.
Den 13:e Januari ska vi på ultraljud och då får vi se den lille saken, en aning liten kanske, hihi. Hoppas att vi får se lite av den ialla fall. Chansen att de blir tvillingar är väl inte så stor, men det finns i min släkt så, haha. Galet om det skulle bli det! Men roligt tror jag nog.
Pratar med Jimmies gamla kompis på msn nu och Jimmie har tjatat så mycket om att han vill att han ska komma och hälsa på, så vi ska försöka koka ihop något, te.x att han kommer till Jimmies födelsedag utan att vi säger något till Jimmie. Tror att Jimmie skulle gilla det extremt mycket faktiskt. Haha. Skulle vara kul att se hans min faktiskt. Min lille älskling..
Nej nu ska jag förtsätta med julstädandet. Ha en bra dag.
Jag är gravid och är i 8:e veckan, känns så spännande. Äntligen ska jag få bli mamma. Är nervös, men ändå så lättad att jag blev gravid. Med tanke på hur min kropp har varit och hur mycket den har strulat så visste jag verkligen inte om jag kunde bli gravid någonsin. När jag och Jimmie fick reda på det var de som om gud gjorde detta speciellt för oss, en obeskrivlig känsla. Allting var helt oplanerat, men så började vi att märka saker som tydde på att jag nog var gravid, mensen var sen, 2 veckor sen och så sen har den aldrig varit innan. Jag mådde illa på morgonen, och spydde, jag hade ej feber så vi konstaterade att jag inte var sjuk eller liknande. Så gick min mor och köpte ett test och *swoosh* visade det sig vara positivt, men jag var endå inte säker på att jag var gravid, så jag ringde till en barnmorska och hon sa att testen alltid stämmer så, ja. Nu är jag där jag är idag, i 8:e veckan. Det är verkligen hemskt spännande, både för mig och Jimmie. Vi har inte sagt något till så många än, bara de närmaste. Och mja, det var inte bara negativa komentarer, speciellt inte från Jimmies far som blev jätte glad. Första gången han ska bli farfar, innan så är han ju bara morfar. Haha. Ja, herregud. Det är verkligen ett mirakel, och jag är så lycklig! Man ser världen med helt andra ögon nu, det kommer att bli tufft för oss och det kommer krävas så himlans mycket från oss båda, men vi är villiga att ge allt för våran lille som snart kommer. Och förhoppningsvis har vi personer som kommer att ställa upp för oss och hjälpa oss. Personer som förstår oss, hur vi känner etc etc. Vi vet att det inte är lätt att skaffa barn, jag vet hur min syster hade det när hon blev ensamstående mamma, fattar inte hur hon orkade alls, men mja, jag antar att man verkligen gör allt för sitt barn. Min syster är min förebild, hon har visat mig att det mesta går bara man ger det tid och visar att man verkligen vill och kan. Men jag tror inte att jag skulle klara av att vara ensamstående mamma, så jag är glad att jag har Jimmie faktiskt. Han är som en vägg, står alltid kvar i alla blåsväder - hur jobbigt allting verkar - så finns han alltid där och ställer alltid upp på bästa möjliga tänkbara sätt. Han är min ängel på jorden! Utan han, vem vet vad jag hade hållt på med idag då!?! Usch usch.. Utan Jimmie hade ingenting av det jag har nu, det liv jag lever nu varit möjligt. Tack vare han är jag som jag är idag och så bra som jag mår när jag har honom, så bra har jag aldrig mått och ingen medicin i hela världen skulle kunna göra så att jag skulle må så bra, inte ens en enda drog skulle fixa det. Han är mitt allt helt enkelt, mitt liv!
Men ialla fall, nog pratat om det, haha. Inlägget blir visst en aning långt, men då har ni som läser, lite att läsa. Haha.
Den 13:e Januari ska vi på ultraljud och då får vi se den lille saken, en aning liten kanske, hihi. Hoppas att vi får se lite av den ialla fall. Chansen att de blir tvillingar är väl inte så stor, men det finns i min släkt så, haha. Galet om det skulle bli det! Men roligt tror jag nog.
Pratar med Jimmies gamla kompis på msn nu och Jimmie har tjatat så mycket om att han vill att han ska komma och hälsa på, så vi ska försöka koka ihop något, te.x att han kommer till Jimmies födelsedag utan att vi säger något till Jimmie. Tror att Jimmie skulle gilla det extremt mycket faktiskt. Haha. Skulle vara kul att se hans min faktiskt. Min lille älskling..
Nej nu ska jag förtsätta med julstädandet. Ha en bra dag.