Sista mars 2010.

Halloj! Nu har jag lite tid över för att få in ett litet inlägg allt. Prinsessan sover och älsklingen också, haha, men honom ska jag snart ta och väcka. Städandet går framåt, har to.m hunnit deklarera idag. Får några tusen över på skatten och det är bra! Haha. Andra gången som jag deklarera, men förra året blev det bara några hundralappar. Nu ringde min mor och sa att hon skulle komma hit, pappa ska visst hämta henne här. Roligt att de kommer på lite besök, hehe. Så får sätta på lite kaffe sen.



Idag är det den sista mars för 2010, detta datum kommer aldrig mer att komma tillbaka. Det är nästan lite hemskt när man tänker på det faktiskt. Att tiden som har gått, är tid vi aldrig kan få igen. Ibland saknar vi det, ibland inte, men så är väl livet i gues.

Nej nu ska jag ta och diska lite, sedan är det väl dags att sätta på lite kaffe åt gamlingarna. ;) Haha! Ni får ha en bra kväll, får se om jag kanske slänger in ett till litet inlägg innan sovdags. Sånt som märks.. Imorgon kommer farfar Lennart också. Får se vad snuttisen tycker om det. :) Aja. NU ska jag gå!

Förlossningsberättelse nr.1 - Paulineh.

Eftersom jag har en hel del nya bloggläsare tänkte jag skriva förlossningsberättelsen om Paulineh en gång till och  denna har ännu fler detaljer än den förra. Hade inte så mycket tid när jag skrev den nämligen. Så varsegod.


FRÅN FÖRSTA VÄRKEN TILL BB VISTELSEN!

Tisdagen den 21.e juli 2009.
Jag vaknar upp klockan halv tio med en konstig känsla i kroppen, en blandning av mensvärk och förvärkar som går neråt ljumsken. Det gör lite ont, men inte så ont att jag inte kan stå ut med det. Bestämmer mig för att gå upp, känns inte som om det är någon idé att försöka somna om igen. Beger mig ut i köket för att göra en macka och lite oboy till mig. Jimmie ligger fortfarande och sover, för att han jobbar eftermiddag denna vecka. När jag varit uppe i en halvtimma känner jag att det onda kommer och går med jämna mellanrum och för skojskull går jag in på varktimer.se för att klocka dessa "värkar". Det visar då att värkarna kommer med 5-2 minuters mellanrum och jag sitter där helt förvånad. Det kan väl inte vara dags än? Jag känner sedan att det kommer till en topp, då det gör väldigt ont för att i nästa sekund avta och sedan komma igen. Eftersom vi åkte in till förlossningen dagen innan och blev hemskickad tänkte jag för mig själv att det kan inte vara dags än på ett bra tag. Skriver lite på familjeliv.se och hör med lite folk, de berättar att det troligtvis är värkarna som satt igång. Jag väntar en halvtimme, sedan klockar jag "värkarna" igen och nu håller sig det mellan 3-1 minut. Då beslutar jag mig för att väcka Jimmie och berätta att värkarna har satt igång! Klockan elva väcker jag honom, han vaknar och är helt yr och virrig av sin trötthet, han vet inte vad han ska säga men jag låter honom sova lite till. Jag ringer därefter till förlossningen och berättar hur jag känner och vad jag tänker om det. Hon som svarar säger att vi nog ska bege oss in, men att vi inte behöver ha någon brådska och om jag inte har öppnat mig mer igår (måndagen den 20.e juli) så kommer vi få åka hem igen. Efter samtalen börjar jag att packa BB väskan färdig och våra saker som vi ska ha med oss utifall att vi får stanna kvar. Värkarna kommer med jämna mellanrum och efter ett tag börjar det bli lite smått jobbigt så jag går in för att ta en varm och skön dusch. Värkarna känns, men blir lite mindre då jag tar varmvatten strålen mot magen/ljumsken. När jag duschat klart tar jag på mig och vilar mig lite i soffan. Det går inte att sova och jag vrider, vänder på mig mest. Jag går sedan upp och sätter mig vid datorn, det går inte att sitta så länge så jag får resa på mig var 5.e minut för att inte få ont i ryggen. Jag skriver lite på bloggen och till några vänner. Jag går sedan därifrån, väcker Jimmie och säger att han måste gå upp nu. Han lyssnar och går upp, frågar hur det känns att han verkligen hoppas på att jag har rätt för han erkänner faktiskt att han inte vill åka in för att få åka hem igen.

När klockan blir halv fem ringer jag min far och säger hur det ligger till, att han inte behöver stressa allt för mycket så han hinner få i sig lite mat. Allt är färdigpackat och vi iordning när min far kommer halv sex. Vi tar med allt ner till bilen och beger oss iväg. Jag kommer inte ihåg så mycket av bilresan till förlossningen, bara att vi säger hejdå och tackar för skjutsen till pappa och han åker hem igen.

Vi ringer på och får komma upp. Direkt när vi kommer upp möter en sköterska oss och visar in oss till undersökningsrummet. De kopplar på ctg och får ligga med den påkopplad i 30minuter, bebis mår bra kommer de sedan in och säger. Det är helt klart värkarna som börjar berättar de också. En barnmorska kommer in och  undersöker mig för att kolla hur mycket öppen jag är. 3 cm säger hon och strax efter, ni kommer inte få åka hem igen. Jimmie och jag tittar på varandra, vi kommer inte åka hem utan bebis tänker vi båda. Barnmorskan visar oss sedan till förlossningsrummet vi ska vara i, familjerummet får vi. Stort och mycket utrymme. Sköterskan kommer in till oss, ger mig ett linne/klänning jag ska ha på mig för att göra allt enklare. Hon frågar sedan om jag vill ta ett bad, jag tvekar lite först eftersom jag egentligen inte alls känner för att bada men jag ger med mig och hon visar in oss till ett rum med en mysig fåtölj och ett stort badkar. Jimmie hjälper mig med att fylla på vatten och hjälper mig av med kläderna. Sköterskan ber oss att inte låsa, men sätter "upptaget" på skylten. Hon kommer sedan in med handdukar och en rock att ha på mig efteråt. Kvart i sju går Jimmie iväg för att handla lite smått och gott till oss medans vi väntar på att bebis ska komma. Vid sju är han tillbaka igen med massor utav gott. Han hjälper mig på med linnet och rocken, sedan går vi in till rummet igen. Sköterskan besöker oss återigen, frågar hur det är med mig om jag har jätte ont. Jag säger som det är, att ont gö det men inget som jag inte klarar av. Hon berättar att de serverar kvällsfika klockan åtta och att vi är välkomna dit, men att vi närsom kan gå dit för att ta kaffe, te eller annat vi är sugna på. Vi väntar båda på rummet tills klockan blir åtta, då vi går bort till fikarummet och sätter oss en stund.  Värkarna börjar göra mer och mer ont, jag kan nu inte sitta ner alls och vi går tillslut därifrån när vi druckit upp kaffet/teet. När vi kommer tillbaka till rummet måste jag lägga mig ner i sängen, Jimmie flyttar stolen närmare sängen och sätter sig. Han tar då min hand och håller den, kysser den lite lätt. Smärtan blir faktiskt lindrigare när han gör så, känns underbart att ha honom med tänker jag. Vi sitter och pratar om hur vi ska ha med smärtlindring och allt, han säger att han vill att jag ska ta bedövning även att vi var överrens om ingen alls. Han vill inte se mig lida säger han och kramar min hand allt hårdare. Han frågar om det är okej att han sover en stund, jag säger inte nej utan låter honom sova en stund. Själv försöker jag att sova men det går verkligen inte, värkarna gör så ont att jag inte kan slappna av det minsta.

Onsdagen den 22:e juli 2009.
Tiden kommer och går. Klockan tolv kommer en ny barnmorska in och presenterar sig. Hon säger sedan att hon kommer tillbaka runt ett tiden för att kolla till oss igen om ingenting har hänt innan dess. Jimmie somnar åter in i en liten sömn  men vaknar upp igen när klockan är ett då barnmorskan kommer in igen, nu vill hon undersöka mig säger hon för att se om jag har öppnat mig något mer. När hon är klar säger hon att jag är öppen 5cm. Bara 5 cm? Har jag bara öppnat mig 5cm på 7timmar? Då kommer det dröja flera timmar till alltså innan jag ska föda. Tänker jag för mig själv. Jag säger till Jimmie att det kommer nog dröja ett tag till innan vi får bebis. Han ser på mig och ler, säger att det vet du inte älskling. Denna gången somnar inte Jimmie om, utan han sitter vid min sida tills barnmorskan kommer in vid fyra igen. Hon undersöker mig återigen och när hon är klar säger hon att jag nu är öppen 8cm. Jag får en chock! 8cm redan? Det har bara gått 3timmar och jag är nu öppen 8cm? Säger till Jimmie att det kanske inte kommer ta så lång tid ialla fall innan vi får våran bebis och försöker mig på ett leende. Barnmorskan frågar oss om vi pratat om smärtlindring, vi säger att vi har gjort det och frågar om Västerviksmetoden, hon avråder oss ifrån den och säger att den är mest till för de som redan fått barn en gång eftersom man då inte känner någonting alls när bebisen är påväg ut. Hon råder oss till att ta EDA om vi nu satsar på smärtlindring. Vi bestämmer oss att ta den plus lustgasen. Hon säger att hon ska ringa till narkosläkaren som ska lägga bedövningen och återkommer strax. Det dröjer inte länge innan narkosläkaren är på plats och förbereder för sprutan. Jag blir lite nervös när jag tänker på att de ska ta sprutan i ryggen. Narkosläkaren ber mig att lägga mig på sidan, Jimmie kollar bort pga svimrisken, då han har väldigt lätt för att svimma av sprutor. Hon lägger bedövningen och säger samtidigt att jag är den enda pasienten hon haft som inte gjort ett ljud ifrån mig när hon lagt bedövningen, "du ryggade inte ens tillbaka" sa hon också. Hon sätter även på mig ett dropp. Narkosläkaren stannar för att se så att bedövningen tar. Både narkosläkaren och barnmorskan går strax därefter men en timma senare, klockan fem kommer barnmorskan tillbaka och säger att hon ska ta hål på hinnorna. När hon gör det bara forsar det ut vatten ur mig, känns som om en propp har släppts lös nästan. Hon ler stort och säger det blir nog jag som får förlösa dig. Du verkar vara en duktig tjej så det kommer nog inte bli några problem och sedan går hon ut igen.

Klockan sex börjar det göra riktigt ont, värkarna har nu ändrat sig och förlossningsvärkarna har nu satt igång. Skillnaden var enorm och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag sa till Jimmie att jag kan ligga ner mer och då fick jag hjälp utav Jimmie med att sätta mig upp istället, jag klarade heller inte av att sitta ner och stå gick inte heller. Vid den tidpunkten längtade jag bara bort, det gjorde så ont nu. Vid klockan sju ungefär kommer barnmorskan in och säger att hon nu slutar sitt skift och tycker det är synd att hon inte får förlösa mig. Halv åtta kommer den nya barnmorskan in och hälsar, det var hon som tog emot oss dagen innan. Hon vill undersöka mig och när hon gör det berättar hon att jag är öppen 9cm nu, men att jag inte får börja krysta eller något innan jag är fullt öppen, alltså 10cm. Hon avråder mig också att från att gå upp ur sängen överhuvudtaget.

Tiden går och vid åtta börjar jag känna av ett tryck, det känns som om jag är bajsnödig och ringer därför på klockan till barnmorskan. Hon kommer in och förklara att det ska kännas så. Sex minuter senare ringer jag igen och nu kan jag inte stå emot, hon förklarar att krystvärkarna nu har satt igång men att jag inte får krysta eftersom jag bara är öppen 9.5cm. Hon börjar ta fram saker, saxar och allt möjligt som hon förbereder så att det är klart. Tio över åtta kan jag inte stå emot krystvärkarna mer och börjar själv att krysta. Näör barnmorskan då vänder sig om ser hon att huvudet är halvvägs ute och hinner därför inte att klippa som hon hade tänkt, det var bara att köra på då. Efter en minut kollar vi alla på ctg apparaten och ser då till allas rädsla att bebis hjärtljud har gått ner till 20 och nu gäller det att vara på alerten. Både jag och Jimmie ser att barnmorskan börjar bli nervös och ber mig nu att ta i allt vad jag har. Klockan 08.16 föds våran bebis, Jimmie berättar att det är en flicka och klipper sedan navelsträngen på henne. De lägger upp henne på bröstet, precis som man ser på tv'n och alla känslor blir blandade. Våran dotter är äntligen född!

Strax där efter är det då dags att krysta ut moderkakan, vilket jag själv tänkte att det gör nog inte så ont eftersom att föda bebis var ju ingenting, kände inte av det knappt! Men när väl det då var dags att krysta ut moderkakan höll jag på att börja gråta. Det gjorde så otroligt ont att jag bara blundade och höll om min dotter. När den väl var ute då var det dags att sy. Barnmorskan kollade och berättade att ena blygdläppen var helt av, men att hon skulle fixa det utan bedövning. Jag tänkte inte mer på det, men när hon väl sydde var det sån smärta att jag verkligen inte kunde hålla tillbaka tårarna. Det gjorde så ont, ja jag har nog aldrig varit med om värre i mitt liv!

Efter det tog de Paulineh, ja hennes namn blev då Paulineh, det blev ingen Stephanié som vi hade tänkt. De mätte och vägde henne. 3260gram och 50cm lång var hon. De la Paulineh på mitt bröst och skulle se hur amningen funkade. De tyckte att både hon och jag var så duktiga, frågade på skoj om jag hade ammat innan. När hon ätit lite fick jag gå iväg för att ta en dusch. Det var ganska skönt trotts att det gjorde ont mellan benen och blodet bara försade ur mig. När jag var klar skulle jag ta på mig, det funkade inte så bra. Under förlossnigen hade jag förlorat närmare 1liter blod och var inte allt för pigg på att stå upp. Jag lyckades få på mig kläderna men sen gick det inte mer, jag höll på att svimma så jag ringde i larmklockan och en sköterska kom in. Hon hämtade en säng och hjälpte mig i den, sedan körde mig till rummet där Paulineh och Jimmie var. Under tiden som jag var i duschen hade Paulineh blivit hungrig igen och hade bara skrikit så Jimmie var lite frustrerad när jag var tillbaka, men hon blev lugn när hon fick äta igen.

Klockan tolv blev vi flyttade till BB, ett mindre rum med en extra säng. Jimmie gick och hämtade mat åt mig när vi kom till rummet. Jag var inte så hungrig men försökte trycka i mig det lilla jag kunde. Paulineh sov som en liten ängel och varje gång hon vaknade tog Jimmie henne. Jag kunde inte ta mig ur sängen knappt. Blev bara till att gå upp när jag var tvungen att gå på toa. Varje gång hon var hungrig gav han henne till mig, han gjorde allt! Han bytte blöja, han gosade och sövde henne. Gick med henne lite och var hur underbar som helst. ♥
Dagen flöt och på kvällen försökte jag ta mig upp ur sängen för att följa med till fikarummet, vi gick alla tre, som en enda familj. Vi var nu en lycklig familj!♥

Komentera gärna vad du tycker om min förlossningsberättelse. :)

Nu säger vi godnatt!

Tänkte lägga in ett litet snabbt inlägg för kvällen eftersom jag inte vet om det blir något inlägg imorgon. Står nämligen påskstädning på schemat med stora bokstäver! Var nämligen iväg i eftermiddags och införskaffade dammsugarpåsar. Blev lite annat också, går tydligen inte låta bli att handla fler än en sak när man är iväg ;). Så nu vet ni vad jag gör under morgondagen om ni märker att jag inte uppdaterat bloggen fram till kvällen. Hoppas ni alla haft en bra dag för min har varit sisådär. Paulineh har inte varit på så bra humör idag, vet inte om det fortfarande är ena tanden som gör henne lite ilsk, men men bara att stå ut.
Vi tar nya tag imorgon och när hon får vara med för att städa blir hon nog på bättre humör skulle jag tro :). Nu sover hon ialla fall och jag med snart! Min far ringde förut, pratade lite skit och som vanligt rinner tiden iväg, haha. Han berättade att han skulle komma hit på torsdag efter jobbet. Tycker om min pappa! Så är det..
Nej nu vet i tusan om jag orkar att skriva mer faktiskt. Har lite hemlisar på G också, men mja. Ni känner väl mig, jag avslöjar nada ;). Sängen väntar. Godnat på er bloggsnokare, det är en dag imorgon också! En påskstädardag!