Tids rädd?
Barnen sover och jag ligger i sängen, det är då alla tankar uppenbarar sig. Och ikväll är det om tiden! Alla åren som går. Alla människor som kommit och gått. Det är nu ca 6år sedan min farmor gick bort och jag minns dagen så väl. När jag, min mor och far åkte till min faster för att berätta. Den dagen var jag varken ledsen eller glad, jag vandrade mest i chocktillstånd. Dagen efter kom sorgen och tårarna. Idag är jag ändå glad att hennes lidande då tog slut.
Sedan har vi detta med våra barn. Paulineh är om ca en månad 4år gammal! Och om två år ungefär börjar hon skolan. Det känns overkligt och jag borde inte må som jag gör, för det känns skrämmande att det är så nära nu! Jag vet att hon kommer va duktig och glad över det, men just detta med tiden! Diesel kommer snart också dit. Vart är våra småbarn? Vart är den lilla tjejen som sov i vagnen när jag och Jimmie vandrade flera timmar på Astrid Lindgrens värld? Vart är den lilla killen som sparkade mig inifrån min mage med sin häl? Vart är alla sömnlösa nätter? Allt ammande om dagarna? Alla gråt för att de inte ville vara stilla? De första stegen? Jösses. Det känns som om jag har missat allt, fastän jag varit med dom mesta dels hela deras liv! Känslan av att börja bli gammal har nog kommit och hälsat på mig lite smått nu.. Det är med glädje och sorg som jag inser att tiden verkligen skenar iväg, utan tanke och stopp. Jag ska ta tillvara på varje sekund med min familj. För snart är det dags för de små att flyga ur boet. 14år kommer gå fort!