» Jag säger upp mig, från mitt liv.

Jag försöker intala mig själv att jag är stark, starkare än många andra i min situation. Men jag bryter ihop..
En mamma "ska" va stark, men ibland går det inte. Jag får ingen hjälp, varken med barnen eller med mig själv.
Jag själv kommer alltid i sista hand. Först barnen, sedan mannen, sedan hemmet och sen jag.
När jag samtalde med kuratorn på KK, talade hon om för mig att det viktigaste är att tänka på mig själv, annars kommer det en dag när jag bryter ihop och inte kommer orka mer, när jag inte kommer orka gå upp ur sängen, när jag inte kommer orka med saker runt omkring mig, min familj. Hon tyckte jag skulle skaffa barnvakt och va med min sambo.. Tänk om det vore så lätt? Jag har ingen som kan va barnvakt! Min mor jobbar eller är barnvakt åt andra när Vi har tiden och dessutom krusar jag henne inte. Hon ska inte behöva ta hand om mina barn, har jag alltid sagt. Vi lämnar inte ens bort dom när vi blir bortbjudna till kompisar, utan vi tackar nej istället.
 
Varje dag känner jag att vi verkligen valde rätt beslut den 23.e augusti. För jag orkar inte..
Folk tjatar hit och dit, att man inte gör si, att man inte gör så osv.. Men folk har inte en minsta lilla aning om vad jag går igenom, det känslomässiga traumat jag har!
 
Jag oroar mig ständigt för framtiden, för just nu känns det som om det inte finns någon framtid alls. Min familj behöver mig, men när och hur ska jag hinna samla kraft?
 
Jag har förlorat något mycket värdefullt redan, Ängla ♥, att jag tillråga på detta kan förlora min man gör mig ännu mer ledsen. Allt är som en dålig, hemsk, jobbig, ledsam, ond cirkel. Jag måste må bra för att familjen ska må bra, men Jag mår inte bra om familjen Inte mår bra.. Jag vet inte hur länge till jag kommer orka, hur länge till mina ben kommer att bära mig. Inte länge befarar jag. När jag redan bryter ihop, inte kan röra mig, bara sitter och tittar rakt in i väggen, då finns det inte mycket kvar av mig.
 
Jag försöker göra så mycket saker jag bara kan för att inte tänka på livet, slippa tänka på mig, slippa tänka på allt som händer oss i nuet. Men när allting är gjort, är jag utmattad, sätter mig och tankarna kommer
- Jag bryter ihop.
 
Jag kommer aldrig lämna min familj, jag struntar blankt i släkt och vänner, min egna familj är viktigast.
Jag tänker inte krusa folk, inte fixa något, inte ha kalas, inte bjuda hem någon för jag orkar verkligen inte!
Allt man hör är dittan och dattan om livet, om hur man ska leva det.. Jag säger upp mig från mitt liv.