En dimmans torsdag

Just nu sitter jag på golvet framför denna inte tända brasan, med en filt och skriver. Idag är det kyligt och den har krupit in i huset. genom väggarna, dörrar- och fönsterlisterna. Det är vått ute. Kallt. Det var inte så upplyftande att gå till förskolan med barnen idag. Det var bättre igår. Frosten låg så fint över marken, träden och himlen hade ett vackert utseende - ett lugn - att gå igår gjorde mig glad och lycklig. Idag är jag trött och bara funderar på framtiden. På måndag ska jag eventuellt skria in mig på arbetsförmedlingen igen. Dels för att få behålla min SGI men också för att få ett nytt perspektiv på framtiden, även om det inte kändes så topp förut, har jag nog vuxit i mig själv och försöker se saker från den ljusa sidan, trots att det ser mörkt ut. Jag ska prata lite med personalen på barnens förskola innan, vilka tider som gäller osv. Jag är egentligen inte alls redo för att skriva in mig igen, jag menar, de har ju inte hjälpt mig innan till ett bra jobb så varför skulle det ske nu?
 
Jag har inte gjort ett jota idag. Okej, jag har beställt lite julklappar till barnen, börjat rensa ur akvariet som ska säljas under morgon dagen, men inget mer. Jag skyller på vädret. Det är inte roligt att göra något när inte ens vädret är med än. Och julkänslan som borde infinna sig nu när jag börjar få upp sakerna finns inte heller.. Vart är du?!
 
Jag har lite saker som jag skulle vilja göra i framtiden. Antingen jobba i butik. Skriva en bok (ja jag älskar att skriva och gör det ofta å mycket), starta upp mitt eget företag igen med mer pengar (hur nu det skulle gå till?!), jag vill tom jobba som städare/lokalvårdare.

Mår väl inte topp..

Hela dagen har varit upp och ned. Igår kändes det ganska bra. Inga tabletter på hela dagen, knappt på hela helgen! Men idag.. Vaknade trött, ingen matlust, ingen ork, ingen lust till någonting. Bestämde mig för att ta bort plåstren på magen efter titthåls operationen och det visade sig att det hade blödigt lite till. Diesel slog till mig i magen i fredags, så jag vet inte om det var då det gick upp eller om det varit sen innan/senare.
 
Men det var inte därför dagen var kaos.. Jag tror jag börjar bli deprimerad.. Igen.. Gråtit floder idag, gömt mig i tvättstugan för att inte barnen skulle se det.. Fast varje gång jag samlade mig, och barnen började slåss, som de gör varje dag/stund på dygnet, så kom tårarna igen.. Frustrationen växer.. Jag vet inte hur länge det ska gå och hur länge jag ska orka. En dag kommer jag bara bryta ihop. Lägga mig och inte kunna ta mig upp. Sök hjälp! Men det går inte. Det finns ingen tid. Inga pengar. Ingenting. Slut. Jag orkar inte med mig själv!
 
Jimmie ringde förut och berättade att hans jobbarkompis/granne föll ihop på jobbet idag och fick åka iväg med ambulans. Han vill åka och hälsa på ikväll. Det är väl inte så dumt eller fel. Men jag orkar inte med mer folk som hamnar på sjukhus eller sjukhus överhuvudtaget!
 
Det är säkert bara en svacka jag är nere i, eller så är jag inte helt återställd efter operationen, har ju faktiskt bara gått en vecka, men jag borde väl inte ha ont än? Idag fick jag ta smärtstillande på nytt. Jag hoppas att det är operationen som gör ont, så det fortfarande inte är massa kludd i magen...
 
Jag är trött och utmattad hela tiden. Jag är inte hungrig eller sugen på någonting. Det känns som om jag sprungit ett maraton, så slö är kroppen. Barnen beter sig värre än någonsin (som de också gör när jag är som mest sårbar!).  
 

Fem dagar efter operation.

Nu har det gått (nästan) fem dagar sedan operationen, ikväll klockan tio om det ska vara exakt. Jag kan nu vara uppe och gå längre stunder, innan har det bara varit till toaletten och köket, ifrån soffan. Soffan har varit min sovplats och viloplats. Igår var jag uppe länge på benen,  mer än jag varit de senaste fem dagarna och idag på morgonen resulterade det i väldigt ont. Armen och magen, höger sida. Så det var bara att gå upp och ta smärtstillande återigen. Hade hoppats på att slippa det idag, trodde jag igår..
 
Många påstår att det inte alls är lika jobbigt efteråt med titthålsoperation när man tar bort blindtarmen och det är de säkert inte i vanliga fall, men i mitt fall fick de åtgärda en blödning och svullna lymfkörtlar, hur de gick till väga har jag ingen aning om men läkaren talade om för mig att de hade åtgärdat det Plus att de tog bort blindtarmen också fastän den till synes inte såg inflammerad ut.
 
Att jag har ont i höger arm/axel/mage/höger sida är för att de hade in gas i magen och att det var lite blod efter själva operationen som samlats där. Det har gjort hemskt ont. Även med smärtstillande, men nu är det på bättringsvägen och det känns jätte bra. Och jag kan äntligen gå sitta och äta mat med resterande familjemedlemmar och umgås lite med mina barn, fast de är på förskolan nu och sedan ska min syster hämta dom, och ikväll kommer min mor hit med dom och är här tills de ska sova. Men det är guld när jag får ligga bredvid mina barn igen! Jag har inte fått vara så nära sedan förra fredagen.
 
Jag åkte in förra fredagen, var framme kvart i tolv i Västervik. Det räckte med att jag sa att det gjorde väldigt ont på högersidan, ner mot navelns kant, och hon på 1177 sa bara att jag skulle åka till akuten i Västervik med en gång. Sagt och gjort. När undersköterskan kom in och satte en droppnål redan från början av blodproverna, visste jag att jag skulle få stanna kvar. Inte förrän vid halv tre den natten fick jag komma upp på kirurgavdelningen. Sov från tre till fyra, sedan va jag vaken till och från, vid sju kom sköterskan in med mer smärtstillande åt mig, under dagen tog de fler prover och så gjorde de ett ultraljud och vid tio på lördagskvällen blev det operation.
 
Jag har aldrig blivit opererad innan, heller aldrig sövd och jag måste säga att när de rullade in mig på operationssalen och bad mig andas in syrgas, kände jag inom mig att jag inte ville detta, att jag ångrade mig och började få lite panik Men jag tog mig samman och andades lugnt. Jag tycker inte om att inte ha kontrollen över min kropp, jag vill vara med hela tiden, veta vad som händer, men då kunde jag inte göra någonting.. Jag förstår inte varför det är så himla tungt att andas i de där syrgasmaskerna?!
 
Det värsta med hela operationen var upp vaket..  De hade då inte gett mig smärtstillande Innan de väckte mig så smärtan var grotesk! I mage och hals, efter en slang jag tydligen fått nedkörd.. Otroligt ont... Värre än ont. Och jag det var värre än njursten.. Vilket gör fruktansvärt ont.. Men jag fick massa smärtstillande så jag somnade strax efteråt. Vaknade sedan strax innan de skulle köra upp mig till kirurgavdelningen igen, läkaren kom in och berättade vad de hittat och gjort, kom ihåg lite, men inte allt av vad han sa utan han fick påminna mig igen på söndagen. Efter ronden under söndagen fick jag åka hem.
 
Och såhär ser de fina små ärren ut, undrar om min navel är lika fin som innan när plåstren tas av?!
 
Hålen läker nu i alla fall för det kliar massor, så det känns bra. Även om det är lite smått jobbigt för man vill gärna klia, haha. Men jag kliar lite lätt emellan plåstren istället. Passade på att byta plåstren i tisdags när jag duschade, och måste även få påpeka att det var himla skönt att duscha fast jag fick sitta på en utav barnens pallar. Nej nu ska jag inte tråka ut er läsare mer med detta prat. Ska försöka få i mig något att äta och dricka. 
  
 
 
 Haft himla otur detta år- varit på sjukan 4 ggr- mars, augusti, oktober och november..