Jag är inte tillgänglig men gör det ändå.

När jag gick mot datorn visste jag precis vad jag ville skriva men sekunden som jag öppnade dess lock stod hjärnan helt still och jag inser att det faktiskt inte finns någonting alls att skriva om. Vem vill höra mitt gnäll, mitt tjat om världens orättvisor, bakverk, barnen  - ja mitt liv överhuvudtaget?! Ingen antagligen. Jag vill heller inte höra om det, hur misslyckat allting är just nu. Ja, ni ser, redan nu beklagar jag mig. Sorgsam människa. Jag. Som för några månader sedan såg fram emot livet, framtiden. Gnistan brann ut. Den tog inte fart och kom i en ordentlig låga. Verkligheten kanske kom ifatt mig? Min rosa bubbla sprack. Mina drömmar, vilka drömmar? Min stora dröm är att få driva en egen butik, sälja billigt, bra kvalité, må bra, vara lycklig. Men den drömmen känns just nu väldigt långt bort. Ja, så långt bort så man skulle kunna se den om ca 100 ljusår kanske?
 
En annan dröm är att få en stor familj, fler barn, ja jag vill ha bäbisar runt omkring mig! Kanske har jag glömt bort hur det är med alla vaken nätterna med skrikande och hungriga bäbisar, hur omtumlande det är när värkarna satt igång, hur man måste plocka bort alla ömtåliga saker i barnens räckvidd. Eller så älskar jag att ha bäbisar omkring mig. Jag kanske är gjord för att vara mamma, ta hand om bäbisar hela dagarna - men hur skulle livet se ut då? Jag är ingen människa som vill leva på barnbidrag och föräldrapenning, jag vill skaffa mig en karriär. Bli något. Ha något. Jag vill kunna handla saker till mina barn, spara mycket pengar till dom, unna mig själv lite, men samtidigt veta att man har något att gå ifrån, komma hem till, gå till, få något för jobbet.. Ni förstår nog vad jag menar. Många skulle nog föreslå att jag ska börja studera - men jag är inte 18 längre. Halva livet är nästan förbi känns det som och att börja med studier skulle inte fungera för mig.
 
Jag vet inte vad jag vill göra! Jag vill prova på saker, veta vad det innebär, om det är rätt grej för mig. Nej, jag är inte kräsen men jag vill prova på fler yrken. Jag har provat på att vara barnskötare, vilket var kul, barnen uppskattade mig men det är ingenting jag vill hålla på med i framtiden. Att ta hand om äldre har jag också provat på och det gav mig mycket - mer uppskattning av livet, men jag tror inte att det är något jag vill jobba med hela mitt liv, men visst, jag skulle kunna tänka mig det. Jag har provat att jobba på ett café, det gav mig inte något att längta efter heller. Nej, att servera/laga mat m.m är nog inte min grej. Det jag vill är att jobba i butik. Smycken eller kläder, mat kanske to.m passar min smak. Jag har jobbat som telefonförsäljare och det är något jag aldrig kommer att göra om! Det känns helt fel att ringa upp någon och dess partner svarar ledsen, berättar att personen jag söker nyligen gått bort och då får man höra från de man jobbat för att i Den situationen skulle jag föreslå den Partnern(!) att gå med på en försäljning.. Nej nej nej. Absolut inte. Jag fick inte ens lön för mödan.. Så nej. Ja jag söker nytt jobb, ja jag är tillgänglig ute på arbetsmarknaden och jag mår varken bra eller dåligt för det. Jag vet bara inte. Det är allt jag vet. Att jag faktiskt inte vet ut eller in.
 
När jag får ett jobb så kommer livet ändras dramatiskt. Det kommer bli så mycket svårare att leva, och i vissa lägen är inte pengar allt. Man måste kunna må bra också. Det kommer bli svårt.
 
Men nu lever jag en dag i taget och dagen idag känns inte alls bra. Ytterligare en gång är jag nere i en svacka. En grop. Botten. Vem vet när jag nästa gång kan ta mig upp..

Ibland blir det Inte som vi tänkt oss..

Barnen var febriga ett par dagar förra veckan, men det gick över och under torsdagen var det som bort blåst och jag pustade ut och tänkte "gud vad skönt att det bara var tillfälligt, nu kan vi njuta av helgen". Jo men visst, det var jätte bra tills jag och Diesel gick ut för att hämta in posten på torsdags eftermiddagen. Det var som en blixt slog ned i mig, så fort vi kom in, vi tagit av oss, så kände jag en enorm värmebölja skönja över mig och hur hela kroppen började att ömma. Direkt fick jag lägga mig på soffan och sedan dess blev jag säng liggandes! Tog febern och jodå, den fanns där, frågan är hur länge(?). Jag ville inte ringa hem Jimmie utan dagen fick bli som den blev. Barnen klagade inte allt för mycket och var väl mer eller mindre som vanligt. I lördags började det svullna på mitt högra ben, det blev rött och ömt. Jag kände bara att det nog var något som skulle gå över, kanske för att jag legat till sängs från torsdagen, mja, ni vet.. Men på söndagen hade min vänstra handflata + handled svullnat upp, likaså armvecket på samma arm, svullnaden på benet hade stigit upp till knävecket och upp mot låret, ena skinkan hade svullnat och lite under fotsulan. På båda knäskålarna hade det svullnat som på en fläck på varje sida, så jag tog beslutet att ringa till 1177, de vidarekopplade mig sedan till VC i Vimmerby.
 
Läkarbesöket gick snabbt och hon behövde endast titta på ena benet och ena armen så visste hon direkt vad det var - hudinfektion. De tog febern och sänka, när hon kom tillbaka sa hon att sänkan steg direkt och de ville påbörja antibiotika behandling på en gång. Hon sa att jag skulle få en lite större dos än vanligt. Jag frågade raskt vad jag skulle göra om det inte försvann - hon svarade direkt att jag skulle återkomma på torsdag om det inte hade försvunnit tills dess.
Men jag skulle givetvis fortsätta med antibiotikan i 10 dagar oavsett om det verkade lugnt.
Och idag, onsdag, hade jag bestämt att barnen skulle till förskolan, Jimmie var hemma måndag och igår, men igår kväll var det endast lite svullet på andra handen och lilltån, vilket jag visste att jag skulle ta mig igenom såklart. Men inatt var det ett rent helvete. Höger foten, undersidan svullnade upp och det ömmade något hemskt, så jag fick ligga i soffan (somnade vid kvart i fyra strax efter att Jimmie gått upp) och anledningen att jag sov i soffan var för att skinnet var svalt, så jag låg med foten emot hela natten. Men inte kunde jag sova.. Jag kunde heller inte gå tack vare svullnaden och jag har haft så himla dåligt samvete idag! Barnen ska inte behöva stanna hemma för att Jag haft oturen och fått detta, men samtidigt - hur skulle jag kunna gå med dom till förskolan? Och läkaren sa att jag ej skulle belasta de svullna ställena för mycket då det kunde förvärra hudinfektionen. Men och? Jag vill inte att barnen ska bli lidande - vilket de blir.

Imorgon har jag lovat barnen att de ska få gå till förskolan - om jag så måste hoppa på ett ben dit!! En dag ska de bara dit!!
 
Nu fick jag skriva av mig lite. Eftersom jag inte har någon att prata med, får jag skriva av mig. ciao.

Feberstuga..

Igår var Diesel hostig och snorig, men inget som gjorde att han skulle behöva vara hemma från förskolan, men att de såklart fick ringa hem om det blev värre. Det var ingen som ringde så jag hämtade dom på vanlig tid, men  ett tag efter att vi kommit hem slog febern till hos herr Diesel och han låg utslagen i soffan resten utav eftermiddagen. På kvällen började även tösan bli gnällig och tillslut berättade hon att hon hade ont o huvudet och ja, hon var varm så febern togs. Det visade sig att även om hon fått feber.. Så idag har vi kurerat oss i soffan med täcken och kuddar. De har båda fått Alvedon och jag tror det börjar värka nu då de är uppe och leker nu. Ja, det fungerar ju bra när de fått Alvedon men sedan när det börjar gå ur, då börjas grinigheterna och slöhet kommer.. Längtar inte.. Men ev. så kan jag gå på föräldramötet ikväll, kanske, kanske har fixat barnvakt. Det beror på hur barnen mår ikväll med. Jag lämnar dom inte om de blir sämre i varje fall. Det jobbiga är ju att jag med blir orkeslös när barnen blir gnälliga etc. man får inte mycket ork till att göra något vill säga och jag har massor att göra denna vecka, jag har inte ens hunnit med hälften.  Men man får väl ta dagen som den kommer,  passa på att göra så mycket man bara kan den korta stunden barnen är uppe på benen under alvedonets verketid, haha. 
 
Nej nu kommer Diesel.. Ciao..