Attention Deficit Hyperactivity Disorder

Hur mycket man än förbereder sig på vissa saker blir man ändå ganska ställd när man kan få ett
väntat besked. Man sitter där, väntar ihärdigt på att man ska få höra det. När man väl hör det känns det som världens käftsmäll! Detta fick vi uppleva i onsdags. Sista mötet på BUP ang. utredningen.

Och ja, diagnosen visade sig vara attention deficit hyperactivity disorder → ADHD. 

Även om vi misstänkt att det nog var fallet blev det som ovan beskrivning.
Det är så nytt, det blir en sådan omställning samtidigt som en viss lättnad uppkom. 
Det är inte vi som misslyckats som föräldrar, utan D har en diagnos. En diagnos som förändrar.
Sedan kan man inte skylla allt på diagnosen, men för de som inte har barn med denna typ av diagnos 
(och så ska man absolut inte glömma bort att alla barn med ADHD också är olika varandra), har nog ingen aning om hur man som förälder måste kämpa. Exempel kan jag bara ge från vår upplevelse,
inte från allas. 

En sådan "enkel" sak som att gå och borsta tänder kan, för vår D, ta upp till en timma att genomföra. Det krävs mycket tid, mycket planering. 

Först ska man förbereda honom för vad som gäller, sedan ska man påminna honom om att det är dags och då börjar en pers som ibland heter duga. Är han på bra humör eller vet med sig om att han är trött går han direkt och gör det, men oftast är det en kaxig attityd med ordet "näpp" eller "inte nu", "jag vill inte" och snart kommer det aggressiva beteendet. Har man "tur", kastar han "bara" ur sig fula ord och slänger saker - har man otur tar han till fysiskt våld. Här har vi två val, beroende på vad man själv är på för humör och hur man mår (det är väldigt mycket som påverkar ens beslut i stundens hetta). 
Antingen säger man bara "okej, du behöver inte borsta men det är du som får sitta i tandläkarstolen och laga hål - inte jag".  Eller så börjar man att tjata och gnata, för man känner att man är en riktigt dålig mamma om ungen inte borstar tänderna!
- Kan ni gissa vilket humör och vilka känslor som tillhör vad?

För mig är detta något helt nytt och det är, även om man varit lite förberedd, väldigt mycket att ta in. 
Hur ska man göra? Hur ska man bete sig? Vart ska man sätta gränserna? När ska man agera?
 
Vi har även fått förfrågan om medicin.. vilket jag egentligen inte är så possitiv till.. men jag börjar ändra mig, då det faktiskt inte handlar om mig.. utan om D. Jag är villig att göra allt för att få bättre förståelse och veta hur man ska handskas med detta. En tuff tid väntar.