Vecka efter vecka.

Vecka 1-6 ; Visste jag inte ens om att jag var gravid.

Vecka 7; Gjorde jag graviditetstestet & det var positivt. Illamåendet började.

Vecka 8; Hälsasamtal hos Bm & inskrivning.

Vecka 9-11; Magen växte yttepytte lite.

Vecka 12; Var hos läkaren, blev undersökt & fick höra hjärtljuden för första gången.

Vecka 13; Första ultraljudet.

Vecka 14-16; Kände som om allting stod stilla.

Vecka 17;
Magen började synas allt mer. Råmjölken kom & jag kände de första sparkarna.

Vecka 18; Gravidmagen kom & nu såg man verkligen att jag var gravid. Andra ultraljudet gjordes.

Vecka 19;
Magen växte lite till.

Vecka 20; Magen blev rund. Kände sparkarna allt mer tydligt & även Jimmie kände några få sparkar. Ryggvärken började & det blev allt jobbigare att gå.

Vecka 21-24; Magen fortsatte att växa & den blev större.

Vecka 25; Nu såg man sparkarna utanpå magen & magen blev stoor.

Vecka 26-27; Lillen levde rövare inne i magen, speciellt om nätterna.

Vecka 28; Fick jag de första sammandragningarna & jag trodde jag skulle bli galen!

Vecka 29-33; Kände som om dagarna gick väldigt långsamt. Hade ont till & från varje dag. Kunde inte sitta på en stol i mer än 5 minuter. Kunde inte gå för länge, inte mer än 30 min då jag var tvungen att sätta mig ned.

Vecka 34;
Var det dags att åka in till förlossningen första gången då vi trodde att vattnet gick.

Vecka 35;
Magen växte & var nu stor som ett hus kändes det som.

Vecka 36;
Var det dags att åka in till förlossningen igen.

Vecka 37;
Det var hemskt tungt att bära magen.

Vecka 38; Åkte in till förlossningen en tredje gång då vi trodde att det var HF.

Vecka 39; Åkte in till förlossningen en sista gång & den 22.e juli föddes Paulineh. (vecka 39+5)


Saknar den*

På en vecka växte min mage något enormt.

Och det sägs att man får stor mage tidigare med bebis nr.2 :)

Jag längtar!!

 

 

 

 

Saknar min bebismage. :')

Hoppas att jag får uppleva den på nytt snart igen..

(Bilden är tagen i v.36)



När man är i v.36 önskar man så grymt mycket att den lille ska komma ut så man slipper alla sammandragningar, ryggvärken, ben ont, foglossningen, andnings nedsättningen och tyngden.

Men när den lille väl är ute saknar man magen och smärtorna något enormt!

Graviditeten, före & efter.

Ja, jag tänkte göra en liten sammanfattning hur min graviditet var före och efter snuttan kom.
Jag fick reda på att jag var gravid i vecka 7, vi var hos min far och sent på en kväll började jag må väldigt dåligt och fick spy. Trodde då att det bara var vanligt illamående, för jag hade ju ingen feber heller. Dagen efter var det dags igen, då spydde jag i slasken och kunde inte äta. Mådde illa hela dagen och trodde fortfarande att jag bara var illamående. Men min mor och far trodde något helt annat. Några dagar senare var det bestämt att jag och Jimmie skulle vara hos min mor ett tag och på fredagen när vi gick upp hade min mor varit och köpt ett graviditetstest. Vi gjorde inte testet direkt på morgonen, utan väntade tills kvällen då min mor skulle till pumpen.  Kvällen kom och det var dags att göra testet. Gick in på toaletten, gjorde som det stod och vi väntade. Jimmie kunde inte hålla sig, så innan tiden var slut gick han och smygtittade. Han kom in med ett litet flin på läpparna, men det var mest nervositet från hans sida. Eftersom tiden inte var klar så visade det ingenting än. När tiden var klar gick han ut till köket och sen kom han in i rummet igen. Då med ett ännu större leende. Det visade två streck - positivt! Jag trodde inte på honom så jag var själv tvungen att gå ut och kolla med egna ögon. Det var verkligen sant, två starka, tydliga streck - jag var gravid! En tanke som inte gick att få in. Det var helt overkligt. Vi var glada, men kände oss inte helt säkra eftersom det var ett köpe test så vi sa att jag skulle ringa till mvc och kolla med dom.

Dagen efter ringde jag, fick prata med min nuvarande bm Sylvia och hon sa att visar det positivt så är det positivt. Jag fick sedan en tid till henne för att prata lite och fick då mitt första bf datum, den 16.e juli. Trodde vi. Haha!
Tiden gick och eftersom jag mådde så dåligt en längre tid så fick jag träffa en läkare i Västervik, då var jag i v.12. Fick ett recept utskrivet med tabletter mot illamåendet, fick höra bebisens hjärtljud för första gången och hon kände så att allting var okej, vilket det var.

Veckan efter fick jag tid för det första ultraljudet och då var Jimmie med. Det var så underbart att se den lille.

Men illamåendet var kvar och det höll sig kvar fram till v.30.

Från v.17-v.18 växte magen något extremt mycket, trodde knappt mina ögon! v.17 åkte vi till karlstad för att hälsa på där och när vi kom hem (v.18) såg vi hur mycket magen hade växt. Det var sjukt!



I v.18 kände jag de första sparkarna, det var som en fisk som sprattlade där inne. I v.18 gjorde även det andra uldtraljudet och vi fick se sötnosen igen.




Från v.18-v.20 hade magen växt ännu mer. I v.20 var det första gången vi kände sparkarna utanpå magen, det var även då Jimmie kände dom för första gången.


I v.25 kunde man se utanpå magen när den lille sparkade och det var så himla mysigt. När man låg ner så såg man även hur den lille rörde sig, om den låg på höger eller vänster sida. Jag började få svårt att gå, då det gjorde väldigt ont i svanken och ryggen, även benen.

I v.26 var magen inte så mycket större som i v.20 faktiskt. Det var i denna vecka som mina sammandragningar började och jag tyckte inte alls att det var som mensvärk som vissa säger. Det var en mer intensiv känsla, gjorde inte vidare ont, det spände mest.



I v.27 började man riktigt längta efter den lille. Magen växte lite då och då, ca en cm på en månad.


I v.28 började jag att räkna ner. Det var då 90 dagar kvar tills bf datumet. Magen var nu rund och fin.



I v.32 började magen växa rejält. Det var då allting kändes verkligt, att det verkligen snart var dags för den lille.
BB väskan packade jag och spjälan hade jag nu bäddat utifall att den lille ville titta ut tidigare.



I v.35 var det dags för det första besöket på förlossningen, då vi trodde att vattnet gått.
De undersökte mig, kollade hur mycket öppen jag var och det var inte vattnet som gått. Jag var inte öppen någonting heller, men huvudet hade fixerat sig och det var bara 2,5cm tills det var dags för mig att börja öppnas. Vi fick stanna över natten, men sedan åkte vi hem igen. Fick med tabletter hem som skulle stoppa sammandragningarna.



Dagen efter midsommar var det dags att åka till förlossningen en andra gång då jag fått extrema sammandragningar och väldigt ont. Vi fick åka hem samma dag.

I v.36 var magen väldigt stor. Det var i denna vecka som jag började leta tipps på hur man kunde få igång förlossningen fortare för nu hade jag ont i rygg, svank, ben, ja praktiskt taget i hela kroppen. Jag ville bara ha ut den lille! Men inte då..




I v.37 hade magen växt ytterligare och nu kunde jag ej ha mina vanliga kläder längre.



Tiden gick och den 20:e juli var det dags att åka in till förlossningen en tredje gång.
Blev undersökt och jag var nu öppen 1cm. Blev påkopplad ctg och sammandragningarna var väldigt extrema och kom var 10:e minut.  Fick åka hem samma dag.

Den 21:e juli vaknade jag av att jag hade väldigt täta sammandragningar så jag skena upp till datorn och började att klocka värkarna för detta var inte alls likt de sammandragningar jag haft innan. När jag klockade värkarna var det mellan 2-5minuter. Jag väckte Jimmie och berättade hur täta de var, han bad mig att ringa till förlossningen. Jag ringde och de sa att jag skulle få komma in men om jag inte öppnat mig mer sen dagen innan skulle jag få åka hem igen. Klockan fyra kom min far och hämtade oss, vi var i Västervik halv sex. De undersökte mig och jag var nu öppen 3cm - ni får inte åka hem! Fick vi till svar. :) De satte på ctg och den visade att sammandragningarna blev allt tätare och mycket mer intensiva, förlossningsvärkarna hade alltså satt igång! Klockan sex blev vi visade in till förlossningsrummet och vi gjorde oss hemmastadda. Halv sju  fick jag ta ett bad för att lindra värkarna lite och det hjälpte. Var så skönt med ett bad. Kvällen gick och natten kom. Värkarna gjorde så ont att det inte gick att sitta, stå eller ligga. Tillslut la jag mig på sidan och fick bara stå ut! Klockan fyra undersöte de mig igen. Hade ointe öppnat mig så mycket mer, sen kom narkos läkaren in och gav mig ryggbedövningen, fick jätte mycket beröm av henne, hon hade aldrig varit med om någon som inte sagt eller inte ryckt till när hon la ryggbedövningen. Klockan fem tog bm hål på hinnan och vattnet forsade. Klockan sex blev jag undersökt igen och på två timmar hade jag öppnat mig 5cm. Jag var nu öppen 8cm. Klockan 08.06 satte krystvärkarna igång och jag var bara öppen 9½cm. Fick egentligen inte börja krysta ännu, men jag kunde inte hålla emot.

Precis innan jag ska föda.




Klockan 08.16 föddes en liten tjej. Paulineh.








Själva förlossningen tog 10minuter. Och i regel kan en förlossning ta upp till 24 timmar. Min tog inte ens 15 minuter! Jag fick jätte mycket beröm av både sköterskan och bm, med tanke på att det var min första förlossning. Jag sa inte ett enda ord under förlossningen, jag bara tryckte på och sen var det klart! Jag gjorde det mesta arbetet själv och innan bm hann att hjälpa mig hade jag redan tryckt ut Paulinehs huvud helt själv. Enligt mig gjorde det inte alls ont att föda men trycket neråt, det var för hemskt! Det var värre än något annat! Att försöka hålla emot det, det gick inte bara!  Det bästa ögonblicket var när de la upp henne på bröstet och berättade att det var en liten tjej. Jimmie klippte navelsträngen. ♥

När hon var ute fick de sy mig, för ena min blygdläpp hade gått av helt och jag blev sydd utan bedövning. Det var det värsta med hela förlossningen. Sedan fick jag amma henne, de kollade så att allting gick bra och det var som en medfödd talang för Paulineh, hon fixade allting jätte lätt och amningen kom igång meddetsamma. Efter ett litet tag fick jag gå och duscha, men det var inte lätt kan jag lova. Jag hade så jävla ont mellan benen och det bara rann blod om mig. Förlorade sammanlagt 1 liter blod under och efter förlossningen. Det var skönt att få duscha, men när jag var färdig och tagit på mig kläderna var jag tvungen att trycka på larm knappen, jag höll på att tuppa av där inne! De fick hämta en säng och hjälpa mig. När jag kom tillbaka såg jag min älskade Jimmie med Paulineh i sin famn. ♥ Hon hade tyvärr skrikit hela tiden när jag var i duschen, hon hade hunnit blivit hungrig igen.

På eftermiddagen blev vi flyttade till BB och fick ett litet mindre rum. Vi sa att vi ville hem så fort som möjligt, men de var lättare sagt än gjort. Hela BB vistelsen var hemsk! Jag hade så ont, kunde knappt ta mig ur sängen. Jimmie fick ta hand om Paulineh större delen av tiden, förutom när hon skulle amma. Då var det såklart jag. Det enda jag var tvungen till var att gå på toaletten, men det var inte lätt kan jag lova! För det gjorde hemskt ont. Kändes som om man var i mardröm! På fredagen fick vi åka hem till slut, då de gjort hörseltest, tagit en spruta och varit på läkarbesök. Allt såg bra ut med henne. Under hela vistelsen hade jag varit vaken dag som natt, tror jag sov en timma allt som allt. Vilket inte var så bra. Kände mig som ett lik hela tiden.

Tiden hemma kändes fantastisk. Förutom vissa saker som jag verkligen inte hade räknat med. Jag kunde knappt gå på toaletten för jag hade min lilla sötnos och hon sov heller inte så mycket på dagarna så det var hemskt jobbigt för mig då. Det kunde gå en hel dag innan jag kunde gå på toaletten för att jag hade hand om min lilla sötnos. Fick inte i mig alls mycket mat för jag hade inte tid att göra det och Jimmie jobbade. Nätterna var dock sköna. Hon somnade runt tio, elva på kvällen och sov fram till fyra, då hon var hungrig och sedan somnade för att sova fram till nio, då åt hon, sedan sov hon till tolv igen. Då kunde jag ialla fall sova ut lite. I slutet av första veckan drabbades jag av hög feber, hade 41.5 grader och jag var yr, nästan borta och det var otroligt jobbigt. Jag kunde inte vika ifrån min dotter för jag var allt hon hade, så det var helt enkelt bara till att stå ut.


Där fick ni en liten berättelse om hur det var för min del, men såklart får alla sin egen och inte alla får de som jag. :) Men jag är glad att min dotter föddes frisk med allt i behåll och att allting har gått bra med henne. Jag är så stolt över henne! Finns inte ett enda fel på henne, hon föddes perfekt! Vanligtvis brukar deras huvud få en helt annan form när de föds, de enda som får ett runt perfekt huvud är de som föds genom kjesarsnitt, men Paulineh var hur vacker som helst. :) Och ja, man får lov att skryta om sina barn!!