En timma i taget.
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit detta men det tål nog att skrivas igen.
Tiden bara rusar förbi!
Tiden bara rusar förbi!
På lördag är det redan bara 2 månader kvar till julafton!
Livet rullar på i takt med tiden och dagarna bara försvinner. Jag fick ett jobb jag trivdes med
men tyvärr var det arbetsbrist så jag fick gå efter en månad. Ledsamt men samtidigt öppnades
nya ideér upp i mitt inre och jag ska (än en gång) förverkliga mina drömmar.
Men denna gången är det min älskade som har pushat mig till detta och fått mig att våga.
Vilket jag är otroligt tacksam för.. Mer info om detta får ni lite senare i framtiden.
D har sedan en halv vecka tillbaka börjat med medicin mot sin ADHD, den lägsta dosen.
Vi har sett små förändringar (men som är ganska stora för oss) och vi tror att medicinen faktiskt
hjälper - dock i en högre dos. På fredag ringer BUP för lite återkoppling om hur det har gått och
då en eventuell höjning av medicinen.
Tänk, vissa dagar kan han faktiskt sitta helt stilla och fokusera på en sak i en halvtimma, timma!
Detta har Aldrig hänt innan!! Kan ni tänka er hur bra det då känns när det väl sker?
Han blir lugn. Han brusar inte upp om något går emot honom utan mer accepterar det och
försöker hitta andra lösningar eller går vidare. Dessutom gör han (ofta) det man säger åt honom
utan att man behöver tjata eller få massa dumma, elaka ord skastade tillbaka i ansiktet.
Livet rullar på i takt med tiden och dagarna bara försvinner. Jag fick ett jobb jag trivdes med
men tyvärr var det arbetsbrist så jag fick gå efter en månad. Ledsamt men samtidigt öppnades
nya ideér upp i mitt inre och jag ska (än en gång) förverkliga mina drömmar.
Men denna gången är det min älskade som har pushat mig till detta och fått mig att våga.
Vilket jag är otroligt tacksam för.. Mer info om detta får ni lite senare i framtiden.
D har sedan en halv vecka tillbaka börjat med medicin mot sin ADHD, den lägsta dosen.
Vi har sett små förändringar (men som är ganska stora för oss) och vi tror att medicinen faktiskt
hjälper - dock i en högre dos. På fredag ringer BUP för lite återkoppling om hur det har gått och
då en eventuell höjning av medicinen.
Tänk, vissa dagar kan han faktiskt sitta helt stilla och fokusera på en sak i en halvtimma, timma!
Detta har Aldrig hänt innan!! Kan ni tänka er hur bra det då känns när det väl sker?
Han blir lugn. Han brusar inte upp om något går emot honom utan mer accepterar det och
försöker hitta andra lösningar eller går vidare. Dessutom gör han (ofta) det man säger åt honom
utan att man behöver tjata eller få massa dumma, elaka ord skastade tillbaka i ansiktet.
Allt detta tackvare en liten tablettt som han tar varje morgon?!
Vi kan dock se, som jag nämnde ovan, att den inte riktigt har full styrka på honom
vilket också är svårt att förklara här - för det är himmelskt vissa saker men det kan nog ändå
bli lite bättre utöver detta. Han mår inte dåligt av medicinen, mja,
inte mer än att han har minskad aptit till och från samt att vissa dagar kan han få
världens utbrott på bara några sekunder.. Då är det alltså mycket värre än vanligt och vi
trodde vi upplevt det värsta när det kommer till honom...
Innan medicinen börjar värka och när den går ur är det vår "vanliga" vardag som vi är vana vid.
Men vi kan tydligt märka när den går ur och när den börjar att värka. Vilket är bra på sätt och vis.
Så ibland får vi veta hur det är att ha en "vanlig" pojk i 9års åldern..
Tyvärr är inte samhället så snällt mot personer med NPF diagnoser och
det cirkulerar massor med att NPF diagnoser gör folk till grova brottslingar etc..
Detta tror jag inte ett dugg på då det är många, betydligt fler som har dessa diagnoser
men inte ens vet om det för de har levt med det "som vanligt" och klarat sig utan att bli brottslingar.
Hur ska de kunna förklara detta de s.k. experterna? Och vet de hur det är att leva med en NPF
diagnos överhuvudtaget? Eller har familjemedlemmar med dessa?
Det är lika illa som att säga att alla invandrare är brottslingar/elaka/utnyttjande människor...!!!!
Sånt blir jag arg på!!!!!
Men nog om det.
Här i familjen tar vi en timma i taget numera då livet är rätt så tufft för oss nu.
Rörmokaren hör inte av sig. Vår bil har lagt av. Min man börjar må dåligt. Min ork är nästan slut.
Dessutom var jag tvungen att avliva dotterns dvärghamster, Charlie förra veckan då han
råkat ut för någonting som gjort han så illa att han inte kunde äta, gå eller knappt röra sig.
Han led och det är de värsta jag vet! Men det jag fick göra var också det värsta som jag har
gjort i hela mitt liv!! Och då har jag gjort mycket skall ni veta.. Detta var dock det tuffaste,
jobbigaste och det var länge sedan som jag grät så mycket som jag gjorde då.
Så vi har beslutat oss för en timma i taget då man aldrig vet vad som skall ske under den tiden.
Livet kan förändras så snabbt.
På lördag ska vi ha Halloween Party för dotterns klass och det ser vi alla fram emot.
Vi ska spöka ut huset ordentligt och skrämma barnen ur skinnet.. Haha. Nä, så illa ska det inte bli.
Vi ska försöka ha med Diesel på detta då han sällan får vara med om dessa saker med tanke på
hans ADHD helt enkelt. Men nu när han äter medicin kanske det kommer fungera.
Annars åker J och han iväg om det skulle balla ur för honom.
Nästa vecka är det höstlov för barnen och vi får se vad vi hittar på då.
Vi kan dock se, som jag nämnde ovan, att den inte riktigt har full styrka på honom
vilket också är svårt att förklara här - för det är himmelskt vissa saker men det kan nog ändå
bli lite bättre utöver detta. Han mår inte dåligt av medicinen, mja,
inte mer än att han har minskad aptit till och från samt att vissa dagar kan han få
världens utbrott på bara några sekunder.. Då är det alltså mycket värre än vanligt och vi
trodde vi upplevt det värsta när det kommer till honom...
Innan medicinen börjar värka och när den går ur är det vår "vanliga" vardag som vi är vana vid.
Men vi kan tydligt märka när den går ur och när den börjar att värka. Vilket är bra på sätt och vis.
Så ibland får vi veta hur det är att ha en "vanlig" pojk i 9års åldern..
Tyvärr är inte samhället så snällt mot personer med NPF diagnoser och
det cirkulerar massor med att NPF diagnoser gör folk till grova brottslingar etc..
Detta tror jag inte ett dugg på då det är många, betydligt fler som har dessa diagnoser
men inte ens vet om det för de har levt med det "som vanligt" och klarat sig utan att bli brottslingar.
Hur ska de kunna förklara detta de s.k. experterna? Och vet de hur det är att leva med en NPF
diagnos överhuvudtaget? Eller har familjemedlemmar med dessa?
Det är lika illa som att säga att alla invandrare är brottslingar/elaka/utnyttjande människor...!!!!
Sånt blir jag arg på!!!!!
Men nog om det.
Här i familjen tar vi en timma i taget numera då livet är rätt så tufft för oss nu.
Rörmokaren hör inte av sig. Vår bil har lagt av. Min man börjar må dåligt. Min ork är nästan slut.
Dessutom var jag tvungen att avliva dotterns dvärghamster, Charlie förra veckan då han
råkat ut för någonting som gjort han så illa att han inte kunde äta, gå eller knappt röra sig.
Han led och det är de värsta jag vet! Men det jag fick göra var också det värsta som jag har
gjort i hela mitt liv!! Och då har jag gjort mycket skall ni veta.. Detta var dock det tuffaste,
jobbigaste och det var länge sedan som jag grät så mycket som jag gjorde då.
Så vi har beslutat oss för en timma i taget då man aldrig vet vad som skall ske under den tiden.
Livet kan förändras så snabbt.
På lördag ska vi ha Halloween Party för dotterns klass och det ser vi alla fram emot.
Vi ska spöka ut huset ordentligt och skrämma barnen ur skinnet.. Haha. Nä, så illa ska det inte bli.
Vi ska försöka ha med Diesel på detta då han sällan får vara med om dessa saker med tanke på
hans ADHD helt enkelt. Men nu när han äter medicin kanske det kommer fungera.
Annars åker J och han iväg om det skulle balla ur för honom.
Nästa vecka är det höstlov för barnen och vi får se vad vi hittar på då.