Värst vad tiden går då..

Goddagens!
Måste börja med att skriva att jag blev helt paff när jag läste att senaste inlägget publicerades i början av oktober! Är det verkligen så länge sedan som jag skrev här?! Milda makaroner..

Men ja, det har hänt en del sedan dess då vill jag lova!


Jag och Jimmi hade ju lite planer på att åka iväg tillsammans utan barn, och japp - det gjorde vi!
Det blev en helg kryssning till Helsingfors. Och det var välbehövligt att slippa hem, barn och djur.
Även om man saknade allt det där när man var borta njöt man totalt. 

Vi hade det jätte bra och längtade redan efter en ny resa så fort vi klev på bussen hem.
              
 

 
Vi har levererat kattungarna upp till farfar Lennart samt en till en arbetskamrat till J. 


 
Jag har varit iväg och gjort Risktvåan och såklart blev det på den halkigaste av dagar så det var nästan så att de ville ställa in men jag höjde rösten och sa "nej, vi kör på som vanligt".
Inte likt mig, men vad tusan - man ville ju få det gjort!
Och om jag var nervös? Haha. JA! 
Men efteråt kände jag en sådan lättnad men också lite.. vad tråkigt att det är över.. känsla. 
Det var inte alls så hemskt som jag föreställde mig. Ha, jag fick to.m lov att köra bilen själv! 

Så dagen efter bokade jag faktiskt tid för teori- samt körprov.. De ni! Nu är jag på gång ordentligt. 
Men inför dessa två sista etapper är jag så nervös att jag nästan inte är nervös längre.. 


Vi har även fått en ny tid till BUP med D, ska dit nästa vecka och då får vi se vad som sker. 
Det enda som har blivit bättre det är att han inte vaknar i panik på kvällarna längre, resten är tyvärr som vanligt och det gör så ont i mammahjärtat vill jag lova. Min pojk ♥.
 


Jag har säkert glömt av någonting som har hänt men äsch, det kommer väl i så fall längre fram i något inlägg. Man kan inte komma ihåg allt. 

Nu har i varje fall ett nytt år börjat och jag kan inte säga att jag är lika road över detta år som man kanske har varit för de andra kommande åren. Det känns som om döden kryper allt närmare då åren faktiskt bara rusar fram. Och jag har nog kommit in i någon slags dödsångest då jag får panik när jag tänker på allting! Alla nära och kära som inte har så lång tid kvar i livet, även om det dröjer år och dar - man vet ju faktiskt hur snabbt allting går. 

Barnen blir äldre, vi blir äldre, våra anhöriga blir äldre, nära och kära. Det bara fortsätter.. 
Vad har vi gjort med våra liv egentligen? Vad har vi gjort som är viktigt? Tänk allt man har gått miste om tackvare de val man har gjort sedan kan man ju också se det som, tänk allt man gått miste om om man Inte gjort som man gjort?

Ibland vill man bara att tiden ska stanna, ibland vill man att den ska gå i överfart och ibland kan den ha sin gång som den är. Det finns nog ingenting perfekt egentligen.