I 30 år har jag levt i min kropp.

Under 30 år har jag levt i en och samma kropp, men visst har den förändrats på de mesta tänkbara sätt.
Inte nog med att kroppen blivit längre, bredare, kurvigare och en del borttagen -
den kroppen har bärt 2 barn! 9 månader på insidan, och ett x antal år på utsidan. 
Tyvärr också ett änglabarn fram till ca V.16... Ängla...
Tänk så många mil mina fötter vandrat på jorden och hur mycket min kropp fått röra på sig!
Vilka påfrestningar mitt hår har fått varit med om, mina händer.. 
Och så många tankar som vandrat genom min hjärna. Alla tabletter jag intagit (och tar än). 
Alla ord min mun fått fram. Alla muskler som fått arbeta. Stackars alla hjärnspöken.. 

Tiden går fort och det känns faktiskt som om jag fyllde 20 för en vecka sedan! Helt otrolgit. 
Men visst, tänker man på åren så har det hänt mycket och självklart har tiden gått med det. 
Tyvärr är det mycket tankar om döden för min del för jag har en del dödsångest redan nu.
Jag vill inte dö om 60 år. Jag vill leva. Det är säkert bara mina tankar nu. 
Sedan kan jag inte låta bli att tänka på att även mina nära och kära blir äldre, 
min mormor, min mor och far, mina fastrar och mostrar, farbröder och morbröder. 
Min man. 
Alla har de en sak gemensamt - de ska alla vandra den tunga vägen upp mot himlavalvet..

Nog om död. Nog om sorg. Idag ska jag ta hand om mig själv för det är faktiskt Min dag. 
Jag och barnen ska gå ner och handla något riktigt gott till middag och så ska vi gotta oss i 
soffan hela eftermiddagen tills läggdags. Min käre man ska få åka ut och fiska, han behöver det.
Även om det är min födelsedag så känner jag mig inte ett dugg sårad, för jag vet vad han behöver.
Och jag med barnen, ja, vi klarar oss. Vi kommer ha det riktigt gott ikväll. 

Dessutom lever jag på den fina buketten som jag blev uppvaktad med från min chef. 
 
 
En bukett kan betyda så mycket, speciellt från en chef, där man ofta känner sig som "en liten i mängden". 

Tidigare inlägg