Familjen Bäckström

Höstmånaden har anlänt. September. Det är redan den 11 september, vart tog tiden vägen?
Ändå tycker jag inte att detta året har gått så fort om jag ska jämföra med året innan.
Det året gick fort! 
Detta år har nog gått med lagom fart ändå. Vissst har vi kanske inte gjort så mycket som vi velat, 
men det vi har gjort, det har vi gjort med kärlek och eftertanke tycker jag.. Och det har varit skoj. 

Men nu är höstsmånaden kommen, för er som längtat och för er som inte längtat. 
För mig började den med en envis förkylning. Den börjar dock gå över nu men hostan och nästätheten,
ja den finns ännu kvar. Idag kom det även lite huvudvärk - men lite får man väl stå ut med.

Jag är glad att det snart är över. 

 

Just nu sitter jag och planerar lite på vad man ska hitta på under hösten, ja,

jag tror att man måste ha någonting att göra, att se fram emot för att livet ska kännas lite ljusare.
För mig har det varit svårt att se något ljus men nu börjar det att klarna lite.
Fast inget lyckorus har passerat på flera, flera månader..

Jag har planer för mig och min man, ut och äta och åka på kryssning.
Vi ska även ha en ölprovarkväll hos min kusin - det är redan inbokat och
det jag nämnde innan är sådant som planeras, inte inbokat ännu.
Fast jag hoppas innerligt! Vi behöver det. Lite lugn och ro. Tid för bara oss, tid för att inte göra annat
än att bara vara tillsammans. Utan hem. Utan barn. Utan djur. Utan andra bekanta. Bara vi.

Sedan har jag lite planer för hela familjen. Ha lite Halloweenmys. Äta gott. Ut i skogen och vandra, grilla.
Men det jag har lärt mig är att ta en dag i taget! Vårt liv är inte som alla andras.. 
Ena dagen kan det vara fullt krig och då är det inte ens att tänka på annat än att vara hemma, 
för då finns det ingen energi kvar.. Och vissa dagar är så bra att man nästan gråter av lycka och lättnad. 
Det är då man kan passa på att göra något. Så helfamiljsaktivitet det får man ta efter hand. 
Hur planerar ni er höst?

 

Förra veckan fick vi en kallelse till BUP och vi ska under nästa vecka få träffa en patientkoordinator
(vad det nu innebär) och prata lite om hur det går i nuläget. Kort sagt och sanningsenligt, är, jobbigt nog,
att det börjar eskalera och urarta totalt. Om det beror på att D är värre eller om det bara är vi som
inte orkar längre, som inte har tålamod mer, det kan jag inte avgöra längre!
Jag hoppas på att en utredning snart görs så att vi får något sorts svar, så att vi vet hur vi ska fortsätta.
Vi har hamnat i en återvändsgränd just nu, eller en ond cirkel och vi tar oss inte ut..