Jobbigt, ont och förj'vligt! (långt inlägg)

Som ni kära bloggläsare och vänner kanske har märkt har jag inte uppdaterat er sedan i torsdags var det va? Men minsann har det hänt grejjer, förutom att det inte har kommit något bebis! Jag kan också meddella er som läser detta, att just nu sitter jag med nästan värsta tänkbara värkar och har haft det såhär i princip tjugofyrasju sedan i torsdagsnatt.. Jag tänkte förklara för er hur allting startade, så var beredda på ett mycket långt inlägg och orkar ni inte läsa, mja, då kanske ni missar en hel del också!

Torsdag/fredag 20-21/1 kl: 00.00
Jimmie har varit hemma sedan en halvtimma tillbaka, han har precis gjort lite spagetti till oss båda. Vi var så sugna på det! Satt samtidigt vid köksbördet och funderade på hur vi skulle göra med värkarna (hade haft ganska regelbundna sedan eftermiddagen) men vi kommer inte fram till något vettigt beslut. Jag sätter mig då ner för att vila och själv försöka äta lite när det helt plötsligt från ingenstans slår ned som en blixt och jag får en jätte värk! Den gör så ont att jag nästan tappar andan utav chock. Jimmie frågar hur det är med mig och vad det är med mig. Berättar för honom att det har börjar värka något gud f*rbannat och han säger med en gång "nu åker vi in!" Han är bestämd men jag vill ändå vänta, vilket vi också gör. Mja, till kvart över ett iallafall, sedan står jag inte ut och vi ringer till min mor. Hon svarar, ringer till min far som inte svarar, men hon åker in snabbt som attans för att ta Paulineh, som då redan har vaknat och ganska tydligt har känt att det är något som händer. När min mor kommit in ringer vi till beställningscentralen och får då en taxi hemskickad till oss. Vi kommer iväg runt kvart i två och är nere vid förlossningen ca halv tre. 
Vi blir visade till undersökningsrummet, BM där frågar när värkarna började och hur dom kändes, blir sedan påkopplad CTG och hon går ut i ca en halvtimma.Både jag och Jimmie kollar på CTG apparaten för att se att allt är bra med bebis och hur värkarna ter sig. Vi passar även själva på att klocka dom och upptäcker att de kommer oregelbundet med 3-10 minuters mellanrum. Dock går smärttoppen upp till 90, då som högst. (Ni som varit med om CTG vet hur det är..) Om man inte har ont ska det ligga på 0, små sammandragningar mellan 10-20 osv.. Efter CTG't blir jag undersökt, hon förklarar då att det är 2cm kvar av tappen och att jag är öppen precis 1½cm. Klockan är kvart över tre när allt är klart, vi blir visade till förlossningsrummet (det stora) för att få stanna över natten. Med tanke på att värkarna är kraftiga och jag inte har fått någon sömn får jag Citadon för att lindra värkarnas smärta och en insomningstablett. Vid fyra kan jag bara sluddra och somnar snart in i sömn.

Fredag 21/1 kl. 08:55
Vaknar jag utav värkar igen, har varit vaken en gång i timman sedan sju tiden men inte av värkar utan mest av orolighet. Men som sagt, vid fem i nio vaknar jag av värkar och det är strax innan BM går sin rond. Såklart en ny Bm eftersom de byter skift rätt så ofta. Jag blir då påkopplad CTG igen, men en kortare tid och sedan undersökt. CTG't visar värktopparna till 70-90 igen och att de är oregelbundna, men bebis mår såklart bra. De undersöker mig men inget mer än att tappen har minskat till 1½cm har hänt. De rekomenderar att vi ska ut och gå en längre runda och det gör vi också. Hur jobbigt det än var så visste vi att det inte skulle hända mer om vi bara skulle sitta still så hela fredagen, eller iallafall fram till eftermiddagen, strosade vi runt på stan i Västervik. Medans vi ändå var där gick vi och kollade i lite affärer och såklart handlade lite. En grön body med ett par matchande byxor till plutt i magen och ett par jätte söta jeans till Paulineh.
Vi drog oss tillbaka mot förlossningen/BB när klockan var fyra. När vi kommer tillbaka har de bytt BM igen och denna gången får vi samma som vi hade då jag väntade Paulineh, hon som ville förlösa mig men tyvärr slutade sitt skift 16minuter innan fröken föddes. Hon kände igen oss to.m. Hon har även med sig en lärling, en utländsk man, vilket inte gör mig något, tycker bara det är bra att de får vara med och lära sig och den andra BM + Jimmie var såklart med så jag kände mig inte det minsta osäker faktiskt. Innan jag blev undersökt var det dags för CTG igen och de lät den sitta på en halvtimma igen för att kolla. Fast denna gången var värkarna värre, de steg och steg, trodde verkligen inte att det var sant!

Värkarna steg upp emot 115 på CTG't när de nådde toppen som högst och varken jag eller Jimmie trodde det var sant. Jag hade så ont när värktoppen blev nådd! Som tur va (enligt mig) gick den ner snabbt och det var så skönt att få andas och pusta ut vid varje värkpaus, som nu bara var mellan 45sek - 2minuter. Ni som fött barn innan, ni vet vad jag menar.. De båda BM kommer in, då för att undersöka mig.


Först är det lärlingens tur och när han undersöker mig får jag en chock för att säger att jag är öppen 4cm, men han sa också att han inte var allt för säker och ville att den andra skulle känna istället och jag var bara öppen knappt 2cm + att tappen nu var nästan helt utplånad, var ungefär ½cm kvar av den. De talar om att jag ska bli undersökt vid nio på kvällen igen och att vi då kommer bli flyttade till ett övernattningsrum istället utifall att det skulle komma in någon som verkligen ska föda, eftersom rummet vi då ligger i är bäst till att förlösa bebisar.
Klockan går och snart blir den  nio, jag har värkar och de är likadana som innan. Vid nio blir det CTG igen samt undersökning och ingenting har hänt trotts jätte värkar. Vi blir flyttade till övernattningsrummet en trappa ner och med mig får jag två Citadon för att minska på värktopparna och för att jag ska kunna sova. Jag får ingen insomningstablett eftersom jag fick en natten innan. Klockan tio går vi till sängs.

Jimmie, vi fick tyvärr inte plats i samma säng för de var ganska små. Men övernattningsrummen var bra,
egen tv, egen dusch/toalett, eget kylskåp osv.


Lyckades även ta en bild i liggande position, inte allt för ofta man kan det.


Lyckades även få en bild på när bebis sparkar ut med foten i sidan och jo, det är hans fot! Kände konturerna från hans häl precis som det ska va i lagom rätt storlek också. Så mysigt!

Lördag 22/1 kl. 08.00
Vi ställde klockan på åtta för att hinna med frukost innan CTG och undersökningen skulle äga rum, men när vi kommer upp till förlossningen ca tjugo i nio blir vi direkt visade till undersökningsrummet och påkopplad CTG. Får ligga där i ca 20minuter och värktopparna är ungefär desamma, fastän mer oregelbundna än dagen innan. Undersökningen efteråt visar fortfarande knappt 2cm öppen men att livmodertappen har börjat dra sig tillbaka! Hur det kommer sig hade varken jag eller Jimmie en aning om! Igångsättning sa hon att det var för tidigt för, men jag vet inte redit vad hon menade med förtidigt(?) Vad jag och Jimmie uppfattade det som så var det värkarna som är "för korta" för att bli igångsatt, eller om hon menade att jag är för lite öppen? Vi kom alla fram till att det nog skulle vara bättre att få åka hem, att jag fick stanna om jag ville, men att det kanske inte skulle vara så roligt att strosa omkring där nere om det kanske skulle mot förmodan dröja en hel vecka till innan det tar fart. Så, vi beslöt oss för att åka hem! 
Vid elva tiden kom min far och hämtade oss i Västervik, men påvägen hem började jag att må hemskt illa och tillslut kräktes jag! Fick stå ute ett tag, men begav oss snart hemmåt igen. Jag fick med mig en dos Citadon hem, vilket jag var tvungen att ta natten mellan lördagen och söndagen, så nu är dom också slut.


Hur jag ska orka med dessa sista dagar har jag ingen aning om, jag har ont, jäkligt ont, ingen vidare stor matlust, mår illa till och från, kan knappt sitta ibland + (äckelvarning!!) rinner om mig konstant, slem, flytningar - ja, allt utom vattenavgång! Idag hörde jag iallfall av mig till min BM här i Vimmerby, frågade om jag kanske kan få tid för gynundersökning så att hon kan kolla hur öppen jag är osv.. Jag är så osäker på hur det ska va med värkarna eftersom jag nu tycker att de nästan är så onda som de bara kan bli!! Nej, nu måste jag lägga mig!


Ett samtal, sen kändes det bra.

Inatt var det äntligen dags att ringa det roliga samtalet till förlossningen, sen klockan tio på kvällen hade min mage varit hård med jämna mellanrum, för att sedan ca 30 minuter senare börja göra ont. Vid varje värk blev jag illamående och ville kräkas, inte roligt! Jag tog en dusch eftersom jag var lite osäker på om det var rediga värkar eller förvärkar, med tanke på att de inte gjorde så ont. I duschen försvann värkarna, men minutrarna efteråt kom de tillbaka smygandes igen, då beslöt jag mig för att ringa in till förlossningen och rådgöra med dom. BM som jag fick prata med där frågade om det var mitt första barn, om min första förlossning gick snabbt, vart jag bodde, om jag åt medicin/pencilin, om mitt vatten gått och hur jag själv kände. Med tanke på att värkarna inte gjorde så ont, utan mer obehagliga och jobbiga sa jag till henne att jag nog ville avvakta till imorgon (idag) om inte värkarna försvunnit helt. Hon skrev därför att jag hade ringt, att jag hade oregelbundna värkar och sa sedan att jag inte behöver ringa in när det är dags, utan bara att åka in när jag känner det. Sen la vi på.

Värkarna höll i sig hela natten och vid tio över fem var jag så utmattad att jag somnade av det! Tydligen gick värkarna då över, för jag kände inte mycket mer sen än att magen blev lite hård då och då. Så har det även pågått stundvis hela dagen, sammandragningar helt enkelt, men inte en enda värk! Det kom något lite smygandes förut, men det försvann lika snabbt, tyvärr. Jag höll igång rejält ett tag, dammsög och diskade, plockade och dolade, ingen värk så långt ögat når. Nej, jag blev bara rörelsehindrad och har fått mycket ont i ljumskarna. Därför har jag nu intagit en plats i snuttans rum och här tänker jag sitta tills det är dags att sova, om ryggen tillåter vill säga.

Idag har dessutom stora delar utav slemmisen gått och som ni vet, återbildas den hela tiden eftersom slemproppen bara är ett skydd mot infektioner, inte ett tecken på att förlossningen är nära.. Haha, så jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dessa dagar! Som tur är så är det helg imorgon och förhoppningsvis kan Jimmie ta Paulineh när det känns jobbigt, så att jag får vila och kanske göra lite mer "rörliga" saker så att det händer något snart! Jag är trött på att vara gravid, även om det är underbart..

Sedan finns det en sak jag är rädd för när det gäller detta med att föda bebis nr2, eftersom så många påstår att det går fortare andra gången vill jag gärna hinna in till förlossningen i tid så att jag hinner få bedövning. Jag vill inte komma in och vara öppen 8cm eller liknande, då lär det inte finnas tid för bedövning och att föda utan har jag verkligen ingen stor lust med, med tanke på att jag fick en sådan hemsk bristningar sist, då ena blygdläppen faktiskt gick av (ursäkta)!

Förhoppningsvis vill bebis ut i helgen eller i början av nästa vecka och om jag ska se det från den ljusa sidan, är det faktiskt bara ett få dagar kvar till BF och enligt de flesta föder man ungefär samtidigt som bebis nr1 och Paulineh föddes en dag innan BF!

En sista, på en saknad sen.




Ja, detta kommer att bli den sista magbilden ni ser på denna blogg, iallafall för denna graviditet. Visst kommer det komma bilder när jag väl ligger inne på förlossningen, kanske innan bebis kommit ut men ingen i just detta format om man säger så! Jag har inte orken, eller humöret till att ta fler bilder nu eftersom allt jag vill är att plutten ska komma ut.. Kan även meddella att imorgon ska jag slå en pling till förlossningen. Magen har varit hård mestadels utav kvällen, samtidigt som jag mått illa och fått en oerhörd smärta i svanken som gör att jag inte kan sitta längre. Ringer imorgonbitti om de skulle be mig komma in på en kontroll, bättre med dagtid för snutts skull.