Min ångest.

Många har säkert förstått att jag lider av panikångest, andra har inte en aning. Mitt liv fungerar bra utan medicinering, eller? 
 
En del kallar mig tystlåten, andra blyg, somliga tror att jag inte tycker om dom och lärare säger att jag är observant. Men psykologerna säger att jag har en del av socialfobi. Själv tycker jag lite utav varje från person till person. Jag pratat sällan med personer jag inte känner, säger sällan första ordet om jag inte absolut nödvändigtvis behöver det och jag är inte den som börjar att diskutera. 
 
Som person är jag ärlig, snäll och lyssnar gärna. Jag tar dock lätt åt mig av kritik, bra som dålig. Det är väl nackdelen. 
 
Jag vill att allt ska vara perfekt men ändå är huset stökigt och dammtussarna är samlade under soffa och säng. Fönstren är fulla av avtryck, likaså speglarna. Jag tror mitt hem speglar mig. Min sambo är galen för hur det ser ut och det blir jag ständigt påmind om. Orken finns inte men hur förklarar jag det för en människa, likt de flesta, som inte förstår hur påverkad jag är av omgivningen. Hur ångesten fyller mitt liv. 
 
Varje morgon när jag vaknar är det sängen jag längtar till. Varje dag ser jag till att mobilen är där det finns mottagning utifall barnens skola eller dagis ringer. Detta finns ständigt i mitt huvud och varje ledig tid kollar jag mobilen efter missade samtal - jag kanske inte hörde! 
Varje dag, varje minut när barnen inte är hemma är det ångesten som spökar, irrar runt och ständigt undrar vad som händer med dom. Som en hund som vill ha koll på sin flock.. 
 
Varje dag sätter jag press på mig att saker måste bli gjorda. Det ska diskas, det ska lagas mat, det ska dammsugas och skolarbeten ska göras som också är mitt prio ett. Barnen ska må bra. De ska ha hela och rena kläder, de ska lyssna och göra som vi säger. De ska bli behandlad rättvisst. Min sambo ska må bra. Jag gör hans matsäck, förbereder morgonkaffet och gör hans frukost. Jag går ut med hunden för att hon ska få sina promenader.  Jag kommer alltid i sista hand även om det har blivit bättre på den fronten. 
 
Jag tillbringar knappt tid på sociala medier längre, det får mig att må dåligt. Jag ser ständigt folks lycka (och olycka) vilket får mig att bli påmind om hur misslyckad jag är. En 28 årig två barns mamma som sitter hemma och studerar på dagarna. Har inget arbete. Har inga vänner. Har ingen redig "familj" förutom min egen lilla. Jag vill ha fler barn, jag vill gifta mig, jag vill skaffa hus osv. Ja, det är mycket jag vill göra men tyvärr är mycket av detta jag bara får drömma om. Andra får uppleva det och stoltserar stort med det. Inte jag. 
 
Idag betyder min familj allt. Ingenting annat spelar någon roll men snart kommer de att inse att jag är en värdelös människa med min hemska ångest. 
 
Det är min ångest som är jag, jag som är min ångest. Jag är ständigt orolig. Jag är ständigt rädd. Jag är ständigt beroende av andra. 
 
Ingen förstår mig och ingen kan ens försöka. Min hjärna sänder ut signaler som ingen kan tyda. Jag vill inte leva med denna ångest men det är så det ser ut och jag tänker inte be om hjälp. Jag tänker inte söka hjälp. Jag tänker bara fortsätta leva för tillslut kanske även jag kan få vara lycklig och få stoltsera med det. 
 
Inte idag, inte imorgon, inre om en vecka, inte om en månad, inte om ett år - men snart. 
1 Jessica Andersson:

skriven

Jag tycker inte synd om mig, jag har accepterat mig själv som den ångest fyllda person jag är och nu försöker jag anpassa mitt liv efter det.

2 Malin:

skriven

Finns det nån hjälp att söka? Tänker via vårdcentralen kan du väl få remiss till psykolog eller kurator. Så du kan få hjälp med din ångest. Ta hand om dig. Kram

Ett ord eller två: